WE´RE QUEER

Genom historien över kulturer och i alla samhällsskikt har det alltid funnits människor vars identiteter fungerade utanför den hegemoniska heteronormen och tvåkönsnormen. Personer som inte identifierar med det kön som tilldelats dem vid födseln eller den sexualitet som förväntades. Även om människor tidigare inte hade terminologin eller den frihet som vi har idag finns det många anmärkningsvärda historiska figurer som historiker spekulerar om som sannolikt var homosexuella, transpersoner eller icke-binära. Trots luckorna i vår kunskap förtjänar dessa människor att få sina historier berättade, respekterade och representerade.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur HBTQ+ personer som marginaliserad eller utesluten grupp inkluderas och uppmärksammas i museers samlingar och utställningar. Problem som kan uppstå är frågor kring vem som är vad. Hur ska man inom museisektorn kategorisera? Går det att kategorisera? Går det att attribuera queera identiteter på historiska personer som inte finns här att själva berätta sin historia eller levde i tider när klassificeringar som hetero, homo och bi inte existerade som begrepp. Hur ska man inom museisektorn hantera historiska källor?

I den här uppsatsen undersöker jag hur museer arbetar med att musealisera queera källor och föremål, för att skapa ökad förståelse hur museer arbetar med att lyfta tidigare marginaliserad eller utesluten queer representation i deras samlingar.

Hur arbetar museer med historiska queera identiteter? Hur görs insamling, inkludering och representation av queera identitet i museers samlingar? Hur kan vi idag lyfta queera röster i museers samlingar och arkiv och hur vi kan skapa samlingar som ser till att fler röster och minnen kan följa med in framtiden?

Uppsatsens fokus är representationen av HBTQ+ personer men undersökningen visar problem som kan appliceras på flera marginaliserade grupper. Det är svårt att inkludera marginaliserade människor och grupper om det inte finns något bevarat som representerar dem För att förstå varför HBTQ+ personer marginaliserats i museers samlingar bör vi förstå den syn samhället haft på HBTQ+ personer genom åren. Ett sätt att göra detta är genom att förstå lagarna som berör ämnet och påverkar samhällets normer. Hetero- eller homosexuella handlingar har inte alltid varit identitetsbärande. Lagar i kombination med sociala normer påverkade föreställningar om homosexuella (och eller queera) handlingar skapar negativa attityder kring vad det innebär att bli uppfattad som HBTQ+. . Om det man är och känner innerst inne som sin sanning anses fel och olaglig hittar man sätt att koda kommunikationen. Koder som måste bli uppmärksammade och förstådda av historiker för att öppna upp för en djupare förståelse av dessa queera liv. En mängd olika visuella och språkliga koder har genom historien använts för att kommunicera queera upplevelser och inre liv. Frågan är om det över huvud taget är viktigt att spekulera i dessa personers identiteter när det var så länge sedan de levde och så svårt att hitta konkreta bevis? Vilka är vi att bestämma med moderna begrepp vilka dessa personer var? Det blir viktigt efterkom det handlar om representation. Om dessa personer, som vi förstår dem idag, hade queera identiteter är det viktigt att visa det. Vi kan förstå det genom fragment som fortfarande finns kvar i historiska källor, vi kan läsa dem genom mer eller mindre tydliga uttryck personer gjort som finns bevarade. Många HBTQ+ personer brände sina brev och förstörde spåren av det queera livet, antingen för att skydda sig själva men även de sina från socialt stigma. Det krävdes mod att efterlämna spår och att ta plats i arkiven med sin egen berättelse.

Exempel ur mina observationer visar hur museers representation av queera berättelser omvandlas till en viss typ av berättelser som visar att normer som skaver. De berättelser som skildras handlar om undantagen från normen.

Heteronormativa ordningar, förgivettaganden och normer gör att queera identiteter marginaliserats i samhället vilket skapar sociala och kulturella normer som kan påverka varför queer representation är underrepresenterad eller helt saknas i museers samlingar. Museerna har stora möjligheter att diskutera, historisera och ställa ut representationer av kön och sexualitet samt belysa hur sexuella ideal och kroppsideal som genom historien på olika sätt normerats och reglerats. Genom gestaltning och hur något gestaltas skapas olika intryck gör besökaren och även vad som gestaltas bidrar till vad som blir normer eller utmanar dem. Hur kan man queera historieskrivningen i musealiseringsprocessen? En metod är att läsa mellan raderna för att förstå vad som ligger dolt i det som inte skrivits ut. Hur mycket kan man som forskare läsa ut av arkivkällor för att förstå de individer som undersöks? Hur ska man då gå till väga när man som curator vill skapa en utställning med queera historiska personer?

Det finns flera initiativ som skapats för att möta upp bristen på queer representation i museala sammanhang och historiebeskrivning. I de flesta fall handlar det om aktivism med liten eller ingen budget.

Representation är viktig. Genom att kunna se oss själva kan vi se oss själva som del av ett sammanhang. Genom att inte bli validerade genom representation kan vi känna att vi inte är värdiga, validerade och värdefulla. Det både omöjligt att sätta etiketter på människor men det är samtidigt väldigt viktigt att vi gör det.

​